Jag vill ju inte klaga, men snart drunknar jag i mitt eget svett, idag har det varit 39-42 grader i skuggan, att cykla i solen... Jag är ordlös, jag orkar inte längre. But what am I going to do? I do what I'm told.

 

Att cykla i Turkiet, det känns lite som om man är i ett tv- eller dataspel, ett sådant spel där du skall undvika hinder. När du cyklar längs vägen eller trottoaren så kan det plötsligt finnas ett hål i marken som du måste undvika. Det finns buskar och palmer mitt på trottaren, det finns en miljon stinkande soptunnor, supermarkets som säljer allt från gigantiska vattenmeloner till vajande luftmadrasser som du skall väja för. Det finns mammor som kommer med sina barnvagnar utrusande från någon butik utan att se sig för. Reklamskyltar i alla världens färger med dåligt skriven engelska, svenska eller finska. En massa yra turkar och turister som vinglar som om de druckit en flaska raki innan de gett sig ut på gatorna. Det finns såklart också bilar som nästan kör över dig, som kör mot rött, som kör om på fel sida och som kör som om deras sista stund vore kommen om de ens råkar använda bromsarna. Värst är de som kör scootrar, alla kör utan hjälm, ibland ser man hela familjen på en liten stackars scooter, jag har som mest sett fem personer på samma scooter. Ibland äter de kebab samtidigt som de kör. Helt jävla sjukt. Och mitt ibland det där kommer jag cyklandes med min halvtrasiga blåa cykel i en temperatur på runt 50 grader, vill ni veta hur det känns kan ni alltid bära in cykeln i bastun och testa. Fy jävla fan, lovar att jag svär en hel del när jag cyklar i det här landet.