Imorse slog det mig riktigt på riktigt att min tid i Turkiet snart är över. 

Jag som spenderat de sju senaste månaderna här, dag efter dag.

Så självklart, så mycket man tagit förgivet och glömt att uppskatta. Dags att inse det nu. 

Om en vecka är jag hemma i Sundom. Om en vecka är det över. Om två veckor bor jag i Spanien.

Vilket jävla liv jag valt att leva. 

Ibland får jag känslan av att jag borde nypa mig i armen för att verkligen kolla att allt det här faktiskt händer, att det är riktigt, att det är verkligt, att det inte bara är en dröm eller en illusion. 

Det känns overkligt. 

Idag var jag för sista gången i Side, i mitt älskade Side. Det kändes som hemma. 

Jag vaknade i samma rum som jag sov i de första månaderna här i landet och insåg att jag aldrig kommer sova där igen. Jag är faktiskt rätt säker på att jag aldrig kommer att resa till varken Side eller Alanya igen, och insikten var som ett slag i magen. Aldrig mer.

Orsaken till att jag är övertygad om att jag inte kommer att resa hit fast jag älskar både Alanya och Side är för att jag sett och upplevt det mesta här. Been there, done that. 

Världen är stor, alltför stor, det finns så många platser att se och uppleva, varför skulle jag välja att åka tillbaka till en plats (som inte är hemma) där jag redan sett och upplevt allt? Det skulle vara för människorna på den platsen, eller känslan den ger, som Åland till exempel, till Åland kommer jag att åka om och om igen, förmodligen i evigheternas evighet. Jag har inte direkt välkomnat så många turkar in i mitt liv eller bekantskapskrets så känner inte något behov att hälsa på någon, och alla de andra vännerna jag fått kommer att vara spridda över världen, åtminstone några år framöver.

Nej jag kommer nog inte att komma hit den närmaste tiden iaf, men sen blir det ju aldrig som man har tänkt heller.

Why do all good things come to an end? 

En sista gång och så aldrig mer.

Jag är inte bra på att säga hejdå.

Varför väljer jag den här livstilen, fylld av farväl?

Kanske för att när man sagt farväl är det också dags för ett hej?

För när något tar slut så börjar ju faktiskt något annat, varje gång.