Idag har jag varit här i 6 veckor.

Under de 6 veckorna har jag lyckats blogga en gång, en gång!? 

Det är tragiskt hur mycket vi arbetar, något annat ord kan man inte riktigt använda. 

Jobbar, äter, sover, fryser. Jobbar, fryser, äter, sover. 

Jag skrattar ju någon gång nog, och så är jag ju ledig en dag i vecken, det brukar vara ganska trevligt, även om jag ofast är så trött att jag håller på att falla sönder även under min lediga dag.  

 

Nu är jag sjuk, men jag arbetar ändå, för vem skulle annars göra mitt jobb? Jag har ingen röst, ont i halsen och huvudet. Är rätt övertygad att febern kommer och går också, men har ingen lust att ta reda på om så är fallet.

 

Snart är det jul. Det känns ingenstans. Visst är det julpyntat här, jag menar palmerna är fulla av julbelysning, men julbelysning och palm i samma mening, med risk för att överanvända ordet, men det är också tragiskt. 

När jag hör julmusik får jag känslor av ångest och sorg och mina ögon fylls av tårar. 

Jag vill vara hemma, jag vill fira jul med min familj.

Gå i skogen flera timmar med pappa och moffa för att hitta den perfekta granen, och sedan känna doften av gran när det är dags att klä den, julpynta, laga julgodis, paketera julklappar, julstressa, lyssna på julmusik, äta en massa julmat, umgås med nära och kära, dricka mängder med glögg med mandel och baka och äta pepparkakor. Suck, suck, suck, ibland undrar jag varför jag gör det här mot mig själv. 

 

Och julsången " Jag drömmer om en jul hemma" har fått en hel ny betydelse. 

 

Jag drömmer om en jul hemma
Där vintergatan slår sin bro
Över tysta skogar och röda logar
I snön invid en frusen mo

Jag drömmer om en jul hemma
I alla fönster brinner ljus
Fint och pyntat är varje hus
Ja, jag längtar till en granskogs sus