Så, då var 24 kilo nerpackat + några kilo handbagage. Saker som jag valt ut att leva med de sju närmaste månaderna. 24 kilo, är det mycket eller lite? Jag antar det beror på vem du frågar.

Än en gång väljer jag att åka iväg och lämna tryggheten. Väljer att leva med bara det som rymms i väskan, men behöver man mer än så? Uppenbarligen inte. All we need is less. 

 

Imorgon lämnar jag Finland och är borta åtminstone 7 månader.  Jag flyger Vasa-Helsingfors-Istanbul-Antalya. Åker 8.45 och är framme 19.20 då väntar en timmes transfer innan jag är framme i Side. Vad väntar sedan? Det får jag se då. Spännande, skrämmande, jag älskar det här. Jag tackar mig själv för att jag vågar.

 

Sedan är det ju jobbigt också, ledsamt och tungt. Jag tycker inte om att säga hejdå. Det har jag aldrig gjort. De senaste dagarna har varit fyllda av hejdån, och många många tårar. Då får jag påminna mig själv om att jag valt det här, att jag vill det här, och jag vill! Men det är ändå jobbigt att säga hejdå. Det är jobbigt att se de jag älskar gråta och veta att det är mitt fel att de gör det. Det gör ont men det känns också fint, hemskt väldigt fint och jag är så tacksam över att jag har så fina människor i mitt liv som bryr sig om mig.

 

Jag har i dagar, eller kanske veckor yrat omkring och förberett mig för avfärd och nu är den så nära att jag nästan kan röra den. Jag är så full av känslor, jag känner glädje, lycka och förväntan samtidigt som det känns skrämmande tomt och ledsamt.  Det är nu det börjar och det känns overkligt, bara lite sömn och så bär det iväg!

 

Önska mig lycka till!