Än en gång kan jag konstatera detta. 

Igår hade jag ett samtal med destinationschefen, som slutade i tårar för min del. Lite pinsamt att jag grät som ett litet barn, men jag blev ledsen och så var det med det. Orsaken till att jag blev ledsen är att de har beslutat att flytta mig från Side till Alanya, och det ville jag verkligen inte att skulle hända. Egentligen har jag inget emot varken Alanya som destination eller tanken på att jobba där. Men jag vill verkligen inte lämna mitt älskade Side. På kort tid har Side kommit att kännas som hemma för mig. Det är flera år sen jag mått så bra och varit så glad som jag har varit här i Side. Jag trivs så bra här! Jag älskar staden, hotellen jag jobbar på, lägenheten jag bor i och framför allt mina kollegor. Vi har det så fint tillsammans. Vi skrattar mycket och vi skippar skitsnacket och dramat. Vi har gott samarbete, det kunde helt enkelt inte vara bättre. I love it! Och så måste jag flytta ifrån dem. 

Dessutom är jobbet speciellt roligt nu när jag varit här ett tag och lärt mig nästan allt om Side så att jag kan besvara gästernas alla frågor utan problem. Men nu när jag har lärt mig allt och jag njuter av att jobba för att jag kan, ja då ska jag plötsligt flyttas. Jag rivs upp som en blomma ur jorden med rötter och allt. Förflyttningen betyder att jag ska börja om från början igen. Lära mig en ny, mycket större destination. Det betyder också att jag kommer att känna mig som en idiot när jag pratar med gästerna i flera veckor eftersom jag inte känner destinationen än. Jag kan inte besvara deras frågor och de förväntar sig att jag skall veta allt, det känns så jobbigt att inte veta svaren på gästernas frågor. Jag blir inslängd i ett team som redan jobbat tillsammans under en lång tid och som känner varandra, jag är rädd för att bli utanför. Visst ser jag möjligheter med att få byta destination, det är bra för framtiden och det blir helt säkert bra i Alanya. Men det här är inte vad jag vill, och ingen har frågat mig vad jag vill. Jag känner mig som en hemlös hund utan egen vilja, som blir skickad hit och dit, och det är inte en trevlig känsla. Jag har verkligen gått omkring och varit lycklig den senaste tiden för att jag trivs så bra i Side och mina kollegor har skrattat åt mig när jag dagligen har upplyst dem om hur lycklig jag är. Jag har gått omkring med känslan av att allt är lite för bra för att vara sant, och så visade det ju sig vara också. Nu känns det som om någon blåst ut ljuset och glädjen jag känt är borta. Ååh vad det suger att packa ihop sakerna och flytta, igen.