Vi ljuger för andra, för att vi är rädda för att såra. Vi ljuger för att framstå som bättre än vad vi egentligen är. Vi ljuger för oss själva, för att det känns enklare. Jag ljuger sällan för andra, men jag ljuger ofta för mig själv. Allt det där med att ”det blir bättre” och ”jag ska jag ska bara”.  Det blir varken bättre eller annorlunda innan vi gör något åt saken, hur mycket vi än ljuger för oss själva. Alltför ofta har jag gått omkring och väntat på att något ska hända, något som skulle göra mig lite gladare, lite lyckligare, som skulle få mig att trivas, något som skulle göra livet bättre.

I flera år har jag gått omkring och ljugit för mig själv, gått omkring och väntat att något skulle hända så att jag inte själv skulle behöva ta tag i saken. Det är ju så enkelt och bekvämt att göra ingenting alls och istället gnälla om hur livet är, eller borde vara.

Så kom dagen när jag insåg att det inte går längre. Jag kan inte gå omkring och ägna mitt liv åt att göra saker för att andra förväntar sig att jag ska göra dem, eller göra saker för andras skull. Vem mår bra av det? Så jag slutade, till en viss del. Nu säger jag oftast nej när jag menar nej.  Jag låter ingen sätta sig på mig så som jag gjorde förr. Jag gör det jag drömmer om, även om mina drömmar är något otydliga och luddiga i kanten.

För första gången på flera år känner jag mig glad när jag tänker på framtiden. Jag har ett mål som jag håller på att uppnå. Något jag gör bara för mig själv. Det är givetvis drömmen om att få åka och jobba som reseledare. Som innebär förutom sol, hav och vacker natur i sju månader, att lära känna ett nytt land, en ny kultur, att ta steget ur trygghetsbubblan, att utvecklas, att träffa nya människor, att lära mig ett nytt yrke, att få se nya delar av världen, alltdetdär jag drömmer om.  Kan ärligt säga att visst är min familj och vänner glada för min skull, men inte är det egentligen någon som vill att jag ska åka bort. ( Eller ja det skulle vara min lillebror då?) De flesta vill inte att jag ska åka bort, och det känns fint att veta att de finns de som bryr sig, och de som oroar sig (hej mamma! hej pappa! Med det blev ju inte Mexico pappa, inte än iaf ;) ) Men det här är något jag gör för mig själv, det är något jag drömt om att göra, något jag gör för min egen skull. 

Jag är inte rädd för att säga att jag är otroligt stolt över att jag vågar göra det här och för att jag fått jobbet som reseledare.  Drömjobbet om ni frågar mig, och det är många andras dröm också, det var över 3500 sökande under 2013 till samma företag jag skalla jobba för. En annan orsak till att vara stolt.  Jag är lycklig som fick jobbet, kanske jag hade tur, men jag har också kämpat hårt för att få det här jobbet. 

Vägen hit har varit lång.  Först  fyllde jag i en ansökan på internet i november. Blev kallad till rekryteringsdag i Stockholm i december. Jag åkte många timmar tåg,  jag steg upp mitt inatten för att åka båt, deltog i rekryteringsdagen med gruppintervju, enskild intervju, uppgifter, jag åkte mer båt och mer tåg.

Jag fick mail om att jag blivit antagen till reseledarskolan i januari-februari i Turkiet. Jag införskaffade saker, packade väskan, åkte mer tåg, mer båt, flög. Gick utbildning, pluggade intensivt i 2 veckor, träffade underbara människor, lärde mig massor. Åkte mer flyg, båt och tåg. Detta följt av två långa  veckors väntan på svar (kollade mailen minst 15 gånger per dag) Fick mailet men vågade inte öppna först. FICK JOBBET, lyckorus. Sedan dess har jag fyllt i vad som känns som en miljon papper och ansökningar hit och dit. Och att lära sig allt om sitt nya hemland och destination är inte heller så bara. Vi ska verkligen veta allt och bli experter på det vi gör. Nu just sitter jag på tåget, igen. Imorse steg jag upp 5.00 för att åka till Helsingfors och lämna in visumansökan till den turkiska ambassaden.  Närmare 9 timmar tåg idag, för att lämna in några papper.  Vet inte hur många pengar och timmar jag satt på resandet för att få det här jobbet.  Vill inte ens tänka på det.

Men det är helt klart värt det för  snart får jag leva drömmen. Min dröm.  Jag kommer att sakna er alla här hemma, det är mer än fler gånger jag fått tårar i ögonen när jag tänker på att jag snart måste säga hejdå och på allt jag missar genom att vara borta. Men jag kommer ju tillbaka, och Vasa brukar vara sig likt. Jag kommer att sakna familjen, vännerna, maten, skären och den finska sommaren.  Men de upplevelser och erfarenheter som väntar mig kan jag inte få i Finland. Allt väntar på mig där ute.

Jag är så lycklig och glad för hur långt jag kommit och jag hoppas ni är glada för det ni gör också, och om ni inte är det så tycker jag att ni ska fundera på vad ni egentligen vill, sluta ljuga för er själva och sluta göra saker ni egentligen inte vill bara för att andra förväntar sig det av er. Livet har mer att ge bara vi vågar ta för oss och tro på oss själva. Vi är alla värda att få uppleva våra drömmar, stora som små.